Hamamen från helvetet

Jorun är en av mina närmaste vänner från tiden då jag jobbade på Sveriges Radios Transitredaktion. Hon är en proffsresenär av rang och har kommit för att hälsa på mig här i Syrien.

Bild tagen några kvarter ifrån Damaskus värsta hamam, alla kategorier

.
Vi insisterade på att gå på turkisk hamam (badhus) under vår gemensamma vistelse i Syrien.
Det skulle visa sig vara vårt första misstag.
Efter att först ha fått stå ut med en dåre till taxichaffis, som först limmade så hårt på mig att det blev outhärdligt ("visst tycker du som jag, att olivhy är mycket finare än ljus västerländsk hy") för att sedan försöka blåsa oss på pengar och därefter vilja att vi ringer honom om vi ville ha skjuts hem igen så hamnade vi först hos några kvinnor i en hamam som verkade trevlig men på tok för dyr.
Ytterligare en taxiresa senare hamnade vi utanför en ny hamam i Damaskus centrum där ett tyghänge skiljde oss från vad vi hoppades skulle bli en angenäm och avkopplande historia.

De två kvinnor som mötte oss i badhuset denna kyliga söndagförmiddag i detta ålderdomliga badhus var långt ifrån den härligt hälsosamma spa-liknande upplevelse som vi förväntat oss att välkomnas av när vi dragit undan draperiet för dörren till badhuset i centrala Damaskus.
Den äldre kvinnan , Umm Muhammed (eg. Mohammeds mor) – och mamma till den yngre av de två kvinnorna – saknade majoriteten av sina tänder och hade troligtvis romskt ursprung, då hon kom från en av de byar på den syriska kusten där många romer bor, en tvåtimmars resa enkel väg som hon beskrev som lång och plågsam.
Um Mohammed var en kvinna i sextioårsåldern, även om jag egentligen hade gissat att hon krupit upp över hundrastrecket, att döma av hennes ansikte och kropp. Rösten raspig av cigarettrök och ett hårt liv och en cynism som hon mötte världen med, och inte minst sina nyanlända kunder.
Hennes kropp – trött av barnafödande och fattigdom – bestod av en till synes oformlig massa av bröst och mage och hängande armar som tycktes sjunka in och bilda en svällande enhet med resten av henne, och den nonchalant glödande cigaretten i mungipan tycktes vara hennes enda vän, då den följde henne under alla moment av hennes jobb, såväl i välkomstrummet som i den ångande bastun.

Hon talade konstant och allt som denna skrovliga röst yttrade tycktes andas ”hustle”. Hon ville verkligen blåsa oss, men hon ville gärna att jag skulle uttrycka tacksamhet över hennes överpriser och omvårdnad.
Så när hon försökte kräva 200 kronor för ett par billiga handdukar och trodde att jag villigt skulle betala så började vi tjafsa. Hon drog till med all möjlig sidoinformation, som att hon hade 12 barn, att de bodde i ett litet hus flera timmar från staden, att hon inte kunde gå i skolan och att hon inte själv handlat nya handdukar så hon kunde inte veta om priset var rimligt eller inte.
Det är en av de saker som kan irritera skiten ur mig här. När folk tror att man är en total idiot och villigt betalar hur mycket som helst för vad som helst.
Dottern, en kvinna som inte var mer än 35 och dubbelt så stor som sin mor, besatt aningen mer takt och framåtseende.
Hon hade satt 9 barn till världen, varav 6 tillåtits leva och berättade att hennes man inte arbetat de senaste sju åren på grund av att han hade ojämn hjärtrytm. Istället var det hon, hennes mor och hennes fjortonåriga dotter som gjorde resan till och från byn varje morgon och kväll för att bada, skrubba, massera vaxa och underhålla hamamets kvinnliga kunder, i ett moln av cigarettrök och ånga från de .
Hennes språk var grovt på det sätt som arbetarklassens kvinnor talar. Hon berättade intima detaljer om sig själv och sina andra kunder, hävde ur sig färgstarka kommentarer om hur hennes kunders fittor skulle skina så blankt att de alldeles säkert skulle bli slickade och beklagade sig högljudt över sin chef, en liten kort kvinna som tillbringade tiden i badet med att försöka hitta en lämplig fru åt sin krävande son.
Den yngre av kvinnorna, Umm Ali (Mor till Ali) tittade på mina ben med spelad förfäran och menade att hon aldrig sett så ovårdade ben i sitt liv och att det var tur att jag kommit till henne till slut. Här skulle det vaxas, och några andra av kvinnorna kom nyfiket fram för att se denna freakshow i verkligheten, fastän det ärligt talat inte var så farligt.
Att säga att vaxningen var som tortyr man betalat för ger kanske en bild av vad det var som ägde rum i hamamen.
Smärta, i en miljö där kvinnor går in och ut i salen med det kalla stengolvet, de dragiga fönstren och den rökiga luften var inte en av mina mest angenäma upplevelser.
Baddelen var lika galen, med blyga tonårstjejer, krävande överviktiga mammor och en unken ånga som spred samma rök in i nyöppnade porer... En hårdhänt kvinna som flådde mer än skrubbade ens hud med en smutsig skrubbhandske, och allt annat än den spaliknande upplevelse som man förväntar sig på en turkisk hamam.
Dessutom skulle betalning ske i hemlighet, så att inte mor och dotter skulle behöva ge upp hälften av sina inkomster till föreståndarinnan för badhuset, varför jag och Jorun fick genomföra en avancerad kupp och överlämning av summan ägde därför rum ett kvarter ifrån badhuset, i en av Damaskus mindre charmiga stadsdelar.
Efteråt kände vi oss förfärade, besudlade och fnissiga.
De två kvinnorna var som två karikatyrer av kvinnor man förväntat sig att möta i en saga från 1600-talet, och inte på vad som skulle vara relaxavdelningen på ett badhus. Det tog flera dagar innan känslan av ingrodd smuts försvunnit ifrån våra kroppar, men Jorun påstår att minnet av hamamen från helvetet kommer att vara för evigt.

Torsdagsföreställningen

Upplägget känns igen från andra sammanhang.
Kombatanterna möts i ett rum, det har peppats och förberetts under en veckas tid och fastän ingen av sidorna förvånar längre så är sammandrabbningen lika omtyckt som välbekant.
Jag talar naturligtvis om torsdagkvällarna hos familjen Shakrah i flyktinglägret Yarmouk, utanför Damaskus.
Här pågår varje torsdag en våldsamt intensiv politisk debatt som avlöses av skvaller, skratt, nyhetsuppdateringar, diskussioner om barnens skolresultat och ibland arga och sura miner. Mötet har blivit en tradition, och såvida man inte är upptagen eller sjuk så ser man fram emot torsdagarna med oförställd entusiasm.

Här finns inget av det svenska "överens om att inte vara överens". Här är diskussionerna på liv och död, varför min faster Iman tar på sig rollen av domare/konferencier/moderator.
Ibland, när diskussionen blir för intensiv och herrarnas hjärtproblem gör sig påminda så byter hon raskt ämne till något mindre kontroversiellt, eller så behöver debatten livas upp och då kastar hon in en brandfackla i samtalet.
Det äts, garvas, kramas och folk går in och ut ur rummet där man kan dö kvävningsdöden om man stannar kvar för länge, eftersom snart sagt alla i myndig ålder håller i en glödande cigarett.
Detta skrivs på tisdag förmiddag. Bara två dagar kvar till nästa torsdag.

Farfar

Farfar är den enda av mina far- och morföräldrar som är i livet och han är en man som är lätt att tycka om, men ibland påfrestande att älska.
Farfar är drygt 80 år gammal och hans lynnighet är lika omtalad som hans envishet, seghet och galenskap.

Farfar och barnbarnen

Farfar älskar sina barn och barnbarn men har historiskt varit den av sina syskon som betett sig illa, försvunnit i långa perioder när han skulle ha jobbat ihop pengar till sin fru och sin unga familj. När han sedan återvänt har pengarna varit borta och bortförklaringen fylld av hål och motsägelser.
Farfar själv vill inte kännas vid dessa sina sämsta sidor.
Trots att han började röka redan som femåring hemma i Safad, staden i norra Palestina som han fortfarande betraktar som sitt hem, så talar han om sig själv och sina levnadsvanor som om han alltid varit hälsan själv.
Trots att hans kropp och samvete levt ett liv av alldeles för mycket sprit, cigaretter, otrohet och ovanor så talar han om sina hälsokurer som vore han husläkare.
Länge droppade farfar ren honung i ögonvitan och skröt om hur god hans syn var. Detta tills han nyligen opererade ögonen för starr. En av mina morbröder – Ziad – var den som öppet vågade föreslå att det kanske kunde finnas ett samband mellan starret och denna hälsokur som så många gånger lovprisats av farfar, helt utan medicinsk grund.
Min farmor, som också är den person som jag saknar mest i mitt liv, och som jag och storebror Ala till viss del växte upp hos som barn, dog när jag var femton. Då hade farfar lämnat sitt utsvävande leverne bakom sig sedan några år tillbaka och hade dessutom – på ren pin kiv – slutat röka och börjat be.
I Sverige säger man att när fan blir gammal så blir han religiös.
Här är uttrycket om farfar mer explicit – Djävulen dör aldrig.
Det anses helt enkelt vara bortom rim och reson att en man som fått en dieselmotor från en lastbil över huvudet (en olycka från den tiden då farfar var lastbilsmekaniker) och fått skallbenet krossat på båda sidorna, opererat tarmar och magsäck efter alltför rikligt drickande, och rökt cigaretter sen innan han började första klass kunnat överleva till att bli en av de äldsta gamla farbröder i flyktinglägret.
Så varje morgon vaknar farfar vi tretiden, slår på sin tv på volymnivå superduperextrahög och går sedan ner till moskén längre upp på gatan för att be dagens första bön.
Därefter går han hem, och redan vid sjutiden börjar han slå sina första samtal på telefonen bredvid sin säng, med önskemål och order till någon av de många arma barnen som snällt lyder sin fars galna önskemål och idéer.
Farfar ser alltid fram emot torsdagskvällarna med särskild förtjusning.
Då samlas alla barn, barnbarn, svägerskor och svågrar i hans vardagsrum med ett överfyllt matbord, historier från veckan som gått, högljudda diskussioner om geopolitiska spådomar och en värme som är svårslagen.
Där sitter farfar, mitt i familjehavet, och kan låta sina misstag och synder blekna och istället låta sig översköljas av kärlek och omtanke.

Frihet i Egypten

Jag vet inte om ni förstår detta, ni som är hemma i Sverige, men de senaste två månaderna har solen och månen bytt plats, fiskar flyger och inget är sig riktigt likt i arabvärlden. Jag kan inte beskriva det med några mer revolutionerande bilder för att kunna överföra den känsla som präglar snart sagt varenda samtal jag för med människor här.
Jag talar naturligtvis om de enorma omvälvningar som äger rum i länder som Tunisien, Jordanien och Jemen, men framförallt i Egypten, som varit ett exceptionellt fall av brutal och totalitär lydstat med starka västerländska bundsförvanter.
Sista gången jag var i Egypten var det som en del av en tremannadelegation som skulle träffa egyptiska och jordanska studenter för att diskutera Muhammedkarikatyrerna demokratins friheter och begränsningar samt hur det var att växa upp som muslim i en icke-muslimsk majoritetskultur med de välsignelser och problem som kommer med det.
Tillsammans med Nadja Jebril och Othman Tawalbe, samt Svenska Institutets Jan Henningsson (numera senior advisor på Utrikesdepartementets Mellanösternenhet) åkte vi runt och träffade flera tusen unga egyptier på universitet, i moskéer och i mötesrum.
Jag minns en händelse på universitetet i Al Arish, när tusentals studenter kommit för att lyssna på delegationen från Sverige och där studenternas frågor tvingades genomgå en cencur där och då, i form av universitetets underrättelsetjänstpersonal. Frågorna skulle skrivas och lämnas fram på lappar och på lappen skulle studentens namn och studieinriktning samt årskull skrivas.
Efter ett tag beslutade vi att lösa upp denna högst odemokratiska mötesform, ett kaos uppstod innan vi tre svenskar plötsligt fann oss vara omringade av ett par hundra studenter var, ute på en gassande campus samtidigt som några av studenterna höll utkik efter underrättelsetjänsten så att de andra skulle kunna tala fritt.
Det är dessa studenter som nu tillsammans med miljoner andra av sina landsmän plötsligt anar att friheten kan vara nära. Det är de som för första gången i sina liv och i sina föräldrars liv upplever rusningen av att gå omkring med en skylt där man kallar Mubarak för en tjuv och undertecknar med sitt namn och sin adress. Man har förlorat rädslan, en rädsla som varit så djupt programmerad i en att frånvaron av den framstår som konstigare än rädslan i sig.
Detta tror jag är en viktig pusselbit om man vill förstå varför folket i Egypten vägrar gå hem med en kompromiss som innebär en kosmetisk förändring av ledarskapet, eller ens vägrar acceptera att deras diktator skulle få avgå med värdighet när hans s.k. ”mandatperiod” går ut i september. Att göra eftergifter skulle låna diktaturen ett uns av legitimitet, något som den inte gjort sig förtjänt av.
Det går inte att underskatta vikten av denna revolution i arabvärlden, eller den oro som känns av i varenda diktatur häromkring, inklusive här i Syrien.
Faller en faller alla, tror man här.
Snart kan det vara Syriens tur som ett i raden av diktaturer där ledarskapet stulit så ofantliga mängder pengar att det skulle kunna räcka för att fylla varenda hål i statskassan flera gånger om, och diskussionen numera handlar snarare om ”vilken diktator faller härnäst” snarare än ”kan det hända igen”.
Den känslan är otrolig att få uppleva på plats.

Tala och hennes oud

Flyktinglägret där farfar, mina fastrar, farbröder och kusiner bor, och där jag och min bror bodde under vår tidiga barndom heter Yarmouk camp (mukhayam Yarmouk på arabiska).
Trots att det fortsatt heter ”flyktingläger” så är de palestinska flyktinglägren här numera en sammanväxt, pulserande och levande stadsdel med hus, trånga gator, försäljare, skolflickor och skolpojkar i uniform och massvis av internetcaféer, gym, restauranger och juicestånd. Flyktingläger kallas de för att den ursprungliga befolkningen är palestinier som formellt saknar syriskt medborgarskap och är under särskilt beskydd och överinseende av FN:organet UNRWA.
Här lever 150.000 tusen palestinier men lägret har ytterligare nästan en miljon icke-palestinska invånare. Det är en blandning av syrier, irakier, och andra nationaliteter och det som tidigare var ett av UNRWA (FN:s särskilda hjälporgan för palestinier som bildades 1949) organiserat och planerat område har nu svällt och bildat en egen organisk stadsdel en kort bilfärd ifrån Damaskus.
Lägret är också den plats i Syrien där jag känner mig mest hemma, trots att min mors familj bor på andra sidan stan, i det mer fashionabla och ambassadtäta Mazzeh.
Att säga att man är ifrån Yarmouk är inte lika mycket av ett stigma idag som det var när jag var barn. Detta just eftersom Yarmouk främst anses som ett arbetarklassområde snarare än ett för flyktingar, varför en ”lägeridentitet” blir mer av en klassmarkör än en nationell sådan.
Min kusin Tala har dock fått smaka på vad det innebär att vara ”från lägret”.
För tre år sedan skrevs hon och mina tre andra tjejkusiner in i en sommarkurs genom en holländsk biståndsorganisation som verkade i lägret.
De skulle få lära sig spela oud (en tolvsträngad luta) hos en lärare i lägret och snart var sommaren över och kursen slut, men Tala ville gärna fortsätta spela oud och hennes lärare fann henne vara en talang så hon skrevs in på ett musikkonservatorium inne i Damaskus stad.
Snart upptäckte hon att hennes medstudenter kom från en helt annan bakgrund än hon.
Hennes mamma berättar om hur hon – när det upptäcktes att hon var från lägret – fick stå ut med att de andra ungarna höll för näsan när hon kom in för att sätta sig på sin stol i musikklassen. Hon började skämmas för sina kläder som inte kunde mäta sig med de kläder som döttrarna och sönerna till den syriska kultureliten och diplomatkåren hade.

Tala på sin oud efter frukost

– En av de svåraste sakerna jag fått stå ut med som mamma var att höra min dotter förneka sitt palestinska arv och undvika att hon kom från Yarmouk för sina medstudenter i konservatoriet, säger min faster över frukost i sitt hem.
Talas mamma är apotekare och hennes pappa jobbar som elektroingenjör och är två intelligenta, lugna och älskvärda människor. Inte på något sätt romantiserande om livet som palestinsk flykting, men stolta över sitt arv och sina två ungar.
Tala tar fram sin oud efter frukosten och börjar spela för oss. Hon spelar en vaggvisa, en mer upptempolåt och sedan improviserar hon fritt och jag tittar med beundran och stolthet på denna bestämda unga dam som varje dag gör resan från lägret till stan och som älskar Damaskus äldre stadsdelar till den grad att hon guidar Jorun och mig genom de gamla medeltida gångarna och portarna en fredagseftermiddag och självsäkert kontrollerar restaurangnotan så att hennes förvirrade äldre kusin inte ska behöva betala turistpriser.

Hemligheter mellan gränser

Vår chaffis till Beirut visade sig vara gammal smugglare.

Det är den typen av information man inte delar med sig av till främlingar.
Särskilt inte om den råkar vara sann.

Det började med att jag (av någon outgrundlig anledning) satt och hypade Joruns bilförarkunskaper, och slängde sturskt ur mig att jag kunde sätta pengar på att hon var en bättre förare än han och alla män på vägen framför oss.

Han garvade och sa att han inte trodde att det var så, eftersom han i tio år innan dess jobbat på gränsen mellan Libanon och Syrien med att smuggla varor och folk från ett land till ett annat. På frågan om vad han smugglat svarade han uppriktigt, med blicken i min: "Allt".
"Vapen"? "Droger"?
"Allt".
Tydligen har exempelvis fyrverkeripjäser varit ytterligare en åtråvärd vara i Syrien, då dessa är förbjudna där men tillåtna i Libanon.

Under kriget 2006 tjänade han mångdubbelt mer än vanligt på varje resa, eftersom så många libaneser och turister var desperata efter att komma ut ur landet.
Jag berättade om familjen jag träffat i Bekaa, där pappan vägrat att höja priserna på varorna i sin butik, trots att han kunnat tjäna det mångdubbla på dem, och han log lite generat över min historia.
Jag berättade för honom att jag varit mycket i Palestina, något som inte är tillåtet enligt de syriska myndigheterna, då jag i så fall inte skulle släppas in i landet eftersom länderna inte tillåter resenärer från det ena till det andra landet.

Under de kommande tre timmarna pratar vi så om allt.
Samtalet kretsar kring Palestina, nationalism, förhållanden, kurdernas situation i Syrien (då de till skillnad från palestinierna inte fått några syriska dokument utan lever som drivved i ett land de inte kan lämna), och om hur det är att ständigt vara på resa mellan två gränser och därför alltid längta hem.

Ett ungt kärlekspar fångade av min amatörmässiga kamera på strandpromenaden/cornichen i vintersolen

Chaffisen berättade historier om sitt liv , om hur tulltjänstemännen jagat honom över gränsen och han tycks förvånad över att han berättar dessa historier för mig, en främmande människa i hans bil. Han säger att mina ögon vittnar om att det är ok och att inget kommer skada honom. Jag tror mest att det beror på lättnaden i att få öppna sitt hjärta för någon, vem som helst som känns så främmande, men ändå talar det egna språket.

Han är inte särskilt mycket äldre än vi, och han har pigga, glada ögon, brun hy och trots att hans språk är kryddat med religiösa uttryck och ord så påstår han sig vara icke-religiös:
"Det jag tror på är ett glas whisky framför mig, en syrisk tusenliressedel i handen och det mjuka könets hud under mina fingrar" säger han ärligt.

Jag frågar om han är gift och han svarar först att han är gift med sju stycken (ett skämt) men berättar sedan ärligt om sitt äktenskap. Det påtvingades honom av hans mor för 12 år sedan och han säger att han ännu inte vant sig vid att leva olycklig. Han vigdes med en kvinna som inte älskar honom och som han inte älskar men som givit honom tre barn, varav den yngsta är tre månader gammal.
Han berättar också om sitt livs kärlek, en saudisk tjej han tillbringade tio år av sitt liv med i all hemlighet, samtidigt som hon var gift och hade barn med en annan man.
Hjärtat värkte under samtalet och jag fick svårt att lyssna. Det är något med smärtan här, den smärta som är så osynlig att man knappt märker av den om man inte vet vad man letar efter. Sorgen i människor över förhållanden de tvingats in i på grund av konventioner, på grund av att någon ansett att det vore bra för en, på grund av att inga andra alternativ återstått.
Resten av vägen kantades av snödrivor, regn som piskade mot fönsterrutorna, folk vid sidan av vägen som försökte lifta sig till skjuts och ett samtal som tog slut alldeles för fort.
När vi så kom över bergskrönet, och Medelhavet kunde skönjas nere vid Beiruts kust så drabbades jag av samma varma känsla som alltid i Libanon.
Smärta och skönhet sida vid sida, så tätt ihopslingrade att de blir en och samma känsla.

Beiruts solnedgång

Familjen Shakrah, del 1

Jag landade vid midnatt natten till söndag.

Alldeles för mycket saker i packningen, alldeles för många planer i huvudet för min tid här. Språkstudier, förvaltningsrätt, körkortsplaner, farfarshäng, resor, aktivism, utforskande. Men också planer för vänner jag vill ha besök av, saker jag vill uppnå, platser jag vill göra till mina, sår jag vill läka.

Faster och två farbröder mötte mig på flygplatsen och plötsligt insåg jag att den lilla tjej de väntat sig att möta inte längre fanns kvar. Varken i deras ögon eller i mina. Jag fyller trettio i år och jag känner mig dubbelt så gammal, men för dem var det ändå en överraskning att se mig så vuxen.

Min faster kunde inte sluta förvånas över att jag inte såg ut som hon väntat sig. Att jag var mognare, sötare, lugnare och mindre som det syskonbarn hon väntat sig att möta.

På morgonen… Jag gick in och satte mig hos farfar, med den lustiga stickade mössan, tv:n med ljudvolym superduper-hög, och alla hans spontana besökare till det rum han gjort till sitt krypin, på samma våning som lägenheten där hela familjen tidigare delade tre rum, och som jag nu bor i.

De första trevande mötena kliade i mig.

Artiga, på ett för mig outhärdligt sätt. Kusiner som hälsar fint, artiga frågor som ställs till en nästintill främling. De förvånas över den spontanitet med vilken min resa bestämts och genomförts och jag kan inte ge några bättre svar än sanningen.

Att jag är här för att läsa arabiska, göra förvaltningsrätten på distans och umgås med dem, att jag planerar att vara här i sex månader och att jag inte avbrutit mina juridikstudier, utan bara valt att göra saker på ett lite annorlunda sätt.

Jag har ju verkligen varit en främling, så det är inte konstigt att jag upplevs som det, men det är svårt att stå ut med, även om det bara är i några dagar, tills den första blygseln släppt och jag får vara mig själv. De också.

I huset där min farfar bor, och alla hans 8 barn är födda bor mina två farbröder kvar med sina familjer. En farbror, Rudwan, bor högst upp med sina två barn, Yazan och Elisar, och mamma Maha.
Jag tänkte berätta om dem i ett senare inlägg.

Först vill jag skriva om min farbror Ayman.
Ayman är och har alltid varit min favorit. Han har ett lugn som jag älskar och en nyfikenhet inför världen, en familj som är helt bedårande, och hans fru Maisaa är precis den typen av arabisk kvinna som påminner mig om de vackraste aktivister jag känner från Palestina. Stolt, kompetent, kärleksfull, tankfull och handlingskraftig. Hon talar till mig och till barnen med samma ömhet som hon betraktar sin omgivning med.Tillsammans är de ett fantastiskt team, hela familjen.
Farbror är elektroingenjör, och jobbar hårt med det. Han driver ett eget företag, men det har varit svårt för honom som egenföretagare att få betalt för gjorda jobb, eftersom folk väntar med betalning, vägrar betala räkningar, eller helt enkelt inte har pengar att betala med.
Så farbror och hans familj har knappt mat i kylen, allt sparas på, allt dras ner på och ändå så låter de inte barnen eller någon annan känna något annat än givmildhet och trygghet.

Varje måltid förbereds i det lilla smala köket bakom barnens sovrum. Maisaa och jag står och småpratar och jag fylls av beundran.
Vi har tillbringat mycket tid tillsammans, hon och jag, och kan prata om allt. Både om djupt personliga saker, men också om världens tillstånd, om vad hon tror kommer ske i Syrien och arabländerna den närmaste tiden.

Eftersom jag inte riktigt vet hur mycket jag bör eller kan skriva om folks personliga åsikter (syrien är fortfarande en diktatur, och internet är ingen säker plats att prata politik på) så vill jag gärna försöka anonymisera saker som kan vara farliga att skriva om.

Men hon berättade hur upprörd hon blev av självmordsbombningarna i Palestina och Irak. Att hon inte kunde se något rättfärdigande i att tvinga människor in i döden på det sättet oavsett den nöd man tycker sig vara i. Att oskyldiga aldrig får drabbas, oavsett. Det känns viktigt att skriva om, för jag vet att det är en diskussion som ofta förlamar debatten om mellanöstern. Att araber skulle vara så blodtörstiga att de inte förtjänar sin frihet. Att alla araber tycker och tänker samma sak, att de inte förstår värdet av sitt eget liv eller andras.
För mig representerar Maisaa majoriteten av befolkningen. De om några vet värdet av frihet, eftersom de aldrig haft den.


Ayman och Maisaa har tre barn men bara en dotter, minstingen.
Hala är en liten gullplutt. Hon är tio år gammal, och så vansinnigt uppmärksam, lillgammal och frågvis att jag smäller av.Hon har långt ljust hår som tävlar med hennes stora gröna ögon om uppmärksamheten som folk riktar mot henne, men allt det bleknar i jämförelse med hennes skärpa och intelligens. Pappas och mammas lilla älskling och yngsta barnet så hon är den enda som kan få fullständiga utbrott över saker som för andra kan verka obetydliga (som när hon insisterar på att hon vill ha ett syskon, helst en lillasyster, eller när hon får ett hissy-fit över att jag plastar in hennes skolhäfte på ett uppenbart felaktigt sätt, men artigt riktar sin vrede mot rätt håll, det vill säga mot mamma och pappa) men hon tyr sig ändå till mig som till en storasyrra. Jag verkar vara hennes present den här veckan.

Vi går ut på små utflykter i flyktinglägret och när hon går med stadiga steg gatan fram, med sin hand i min och himlar med ögonen åt grabbkommentarer som slängs åt mitt håll och garvar, så kan jag inte hålla mig för skratt. Så fruktansvärt lillgammal, och så barnslig på samma gång.

Hala har två äldre bröder.

Ahmad som är arton år är äldst och håller på att plugga för sina slutprov i juni, och som är sådär tonårsobstinat som bara ivriga oförstådda tonåringar kan vara. Ingen förstår honom, hans frisyr, hans musiksmak (ofta helt fruktansvärd, med tydliga techno-influenser) och hans nyfikenhet inför allt som är annorlunda, europeiskt, svenskt, vuxet och sofistikerat. När jag säger saker som jag vill göra, som är uppenbart olämpliga i hans ögon så nyper jag honom i armen. T.ex. när han försöker att på sitt halvt pedagogiska halvt nedlåtande sätt förklara det vansinniga i min idé om att jag vill hitta en boxningsklubb i lägret att träna på. Han gör det med orden ”tjejer boxas inte”. Jag svarar att det ju inte kommer vara sant så länge till eftersom jag kommer boxas. Han tittar på mig och skakar på huvudet och jag kan inte låta bli att förundras över hur den nonkonformistiska artonåringen plötsligt blev så konform.Han ägnar 45 minuter åt att fixa sitt tjocka bruna hår, och när jag frågar hur han fått såret i läppen, så svarar han retligt att en tjej bitit honom i den. Jag garvar och säger nåt om att vi i sanning måste vara släkt, och då fnissar han blygt igen.

Ahmad förväntas plugga större delen av dagen, men tycks vara uppslukad av dagdrömmar och planer och han blir superpepp när jag säger att vi ska dra iväg på en utflykt om några dagar, tills jag säger att hans syskon kan följa med. Då suckar han och säger att han inte vill följa med. Skitroligt.Vi har iallafall bestämt att vi ska åka på en trip till libanon när han är färdig med slutproven eftersom han aldrig i sitt artonåriga liv varit utanför Syriens gränser, trots all den överskottsenergi han har i sig.
Jag sitter en våning under honom och ler när taket skakar till, eftersom jag vet att det är Ahmad på övervåningen som gör gymnastiska hopp över värmeelementet istället för att plugga fysik, Till mammas och pappas stora irritation.

Sen har vi Karim. Tretton år gammal och kan omöjligen röra sig utanför huset utan att trasa sönder en skjorta från sin skoluniform, eller komma hem med hjärnskakning eller behålla ett par skor längre än en månad. Han är en sån spjuver, men med en värme och en intelligens som förbluffar mig.
Han bad mig visa honom bilder och filmer från mina resor till Palestina och han uppslukades av bilderna och berättelserna därifrån. Han frågar mig om Muren, om folk på bilderna, han identifierar sig med grabbarna från flyktinglägren som jag rest med till deras ursprungsbyar inne i det som just nu är Israel, och vi väver en värld som är vår, en värld där Palestina utgör ramen, och resor och platser som han vill besöka, mest för att se djuren.
Karim är helt besatt av djurriket. Mest gillar han ormar, kräldjur, fiskar och sånt som skrämmer hans lillsyrra. Det senaste tillskottet till familjen är 5 vattenkrabbor som huserar i en plastbalja vid dörren. De små gynnarna har hittat ett sätt att ta sig uppför kanten på baljan, och flera gånger om dagen får Karim därför springa omkring i lägenheten med en stor ficklampa för att återbörda rymlingen till baljan.
Vi har researchat vad vattenkrabbor äter och efter en av mina och Halas utflykter i lägret kom vi hem med krabbfoder till familjens skyddslingar, till Karims stora förtjusning.
Han kan sitta i timmar och surfa på nätet på min lilla Ipod, och bara titta på bilder från olika djursidor, prata om djuren, och om deras levnadsmiljö.
När jag föreslår att vi ska åka till djurparken berättar han att sist de hade med sig en västerlänning (ajnabiyye, vilket är vad jag benämns som) till djurparken så slutade det med att hon storbölade, eftersom det är ett så deprimerande ställe. Haha.

När farfar besökte oss i Sverige i somras så tog jag honom till Skansen och när han sedan kom hem så visade han bilderna för barnbarnen. Karim verkar ha lagt berättelserna om djuren på minnet, mer än detaljerna om själva utflykten i övrigt.

Det här är en första del om familjen som jag håller på att upptäcka.

Det kommer mer snart, vilket känns helt otroligt.



/H

Att leta efter sitt sammanhang

Den här bloggen skrivs med mina vänner i minnet. Jag vill ge er ett sätt att följa min resa och även om jag inte kan lova er Blondinbella-reguljära uppdateringar så lovar jag att skriva så länge som det känns relevant och så länge som ni vill läsa.
Peppa mig om ni ser att det dröjt mer än några dagar mellan inläggen, så kommer det säkert ett nytt inlägg snart.

Lite om syftet med resan och varför jag bestämde mig för att åka till Mellanöstern ett halvår.

Min relation till regionen har varit nästan strikt ur en aktivists perspektiv.
Det här har varit en plats där jag befunnit mig på grund av en orättvisa eller för att jag ansett att jag kunnat göra nytta för någon annan. Att vara i Palestina för att en mur skall förhindras, en stadsdel räddas eller för att ett krig orsakat förödelse.
Att åka till Libanon för att jag inte ville, inte kunde se ett krig drabba folk här utan att jag var här, visade att jag brydde mig, att deras lidande betydde något.
Den här gången är det annorlunda.
Den här resan gör jag för min egen skull. För att jag vill förbättra min arabiska, för att jag vill lära känna min familj, för att jag vill utforska, fråga, inspireras av och förlika mig med den ödes flodvåg som kastade mig och min familj iland på den svenska västkusten, långt bort från inbördeskrig, ockupationer, diktaturer och ett liv under cencur.
Men också... långt bort från ett sammanhang, från en släkt, från rötter, från folk som delade samma historia och band.

Jag vill skriva och jag hoppas att ni vill läsa.

Kärlek
Hanin