Tala och hennes oud

Flyktinglägret där farfar, mina fastrar, farbröder och kusiner bor, och där jag och min bror bodde under vår tidiga barndom heter Yarmouk camp (mukhayam Yarmouk på arabiska).
Trots att det fortsatt heter ”flyktingläger” så är de palestinska flyktinglägren här numera en sammanväxt, pulserande och levande stadsdel med hus, trånga gator, försäljare, skolflickor och skolpojkar i uniform och massvis av internetcaféer, gym, restauranger och juicestånd. Flyktingläger kallas de för att den ursprungliga befolkningen är palestinier som formellt saknar syriskt medborgarskap och är under särskilt beskydd och överinseende av FN:organet UNRWA.
Här lever 150.000 tusen palestinier men lägret har ytterligare nästan en miljon icke-palestinska invånare. Det är en blandning av syrier, irakier, och andra nationaliteter och det som tidigare var ett av UNRWA (FN:s särskilda hjälporgan för palestinier som bildades 1949) organiserat och planerat område har nu svällt och bildat en egen organisk stadsdel en kort bilfärd ifrån Damaskus.
Lägret är också den plats i Syrien där jag känner mig mest hemma, trots att min mors familj bor på andra sidan stan, i det mer fashionabla och ambassadtäta Mazzeh.
Att säga att man är ifrån Yarmouk är inte lika mycket av ett stigma idag som det var när jag var barn. Detta just eftersom Yarmouk främst anses som ett arbetarklassområde snarare än ett för flyktingar, varför en ”lägeridentitet” blir mer av en klassmarkör än en nationell sådan.
Min kusin Tala har dock fått smaka på vad det innebär att vara ”från lägret”.
För tre år sedan skrevs hon och mina tre andra tjejkusiner in i en sommarkurs genom en holländsk biståndsorganisation som verkade i lägret.
De skulle få lära sig spela oud (en tolvsträngad luta) hos en lärare i lägret och snart var sommaren över och kursen slut, men Tala ville gärna fortsätta spela oud och hennes lärare fann henne vara en talang så hon skrevs in på ett musikkonservatorium inne i Damaskus stad.
Snart upptäckte hon att hennes medstudenter kom från en helt annan bakgrund än hon.
Hennes mamma berättar om hur hon – när det upptäcktes att hon var från lägret – fick stå ut med att de andra ungarna höll för näsan när hon kom in för att sätta sig på sin stol i musikklassen. Hon började skämmas för sina kläder som inte kunde mäta sig med de kläder som döttrarna och sönerna till den syriska kultureliten och diplomatkåren hade.

Tala på sin oud efter frukost

– En av de svåraste sakerna jag fått stå ut med som mamma var att höra min dotter förneka sitt palestinska arv och undvika att hon kom från Yarmouk för sina medstudenter i konservatoriet, säger min faster över frukost i sitt hem.
Talas mamma är apotekare och hennes pappa jobbar som elektroingenjör och är två intelligenta, lugna och älskvärda människor. Inte på något sätt romantiserande om livet som palestinsk flykting, men stolta över sitt arv och sina två ungar.
Tala tar fram sin oud efter frukosten och börjar spela för oss. Hon spelar en vaggvisa, en mer upptempolåt och sedan improviserar hon fritt och jag tittar med beundran och stolthet på denna bestämda unga dam som varje dag gör resan från lägret till stan och som älskar Damaskus äldre stadsdelar till den grad att hon guidar Jorun och mig genom de gamla medeltida gångarna och portarna en fredagseftermiddag och självsäkert kontrollerar restaurangnotan så att hennes förvirrade äldre kusin inte ska behöva betala turistpriser.