Hamamen från helvetet

Jorun är en av mina närmaste vänner från tiden då jag jobbade på Sveriges Radios Transitredaktion. Hon är en proffsresenär av rang och har kommit för att hälsa på mig här i Syrien.

Bild tagen några kvarter ifrån Damaskus värsta hamam, alla kategorier

.
Vi insisterade på att gå på turkisk hamam (badhus) under vår gemensamma vistelse i Syrien.
Det skulle visa sig vara vårt första misstag.
Efter att först ha fått stå ut med en dåre till taxichaffis, som först limmade så hårt på mig att det blev outhärdligt ("visst tycker du som jag, att olivhy är mycket finare än ljus västerländsk hy") för att sedan försöka blåsa oss på pengar och därefter vilja att vi ringer honom om vi ville ha skjuts hem igen så hamnade vi först hos några kvinnor i en hamam som verkade trevlig men på tok för dyr.
Ytterligare en taxiresa senare hamnade vi utanför en ny hamam i Damaskus centrum där ett tyghänge skiljde oss från vad vi hoppades skulle bli en angenäm och avkopplande historia.

De två kvinnor som mötte oss i badhuset denna kyliga söndagförmiddag i detta ålderdomliga badhus var långt ifrån den härligt hälsosamma spa-liknande upplevelse som vi förväntat oss att välkomnas av när vi dragit undan draperiet för dörren till badhuset i centrala Damaskus.
Den äldre kvinnan , Umm Muhammed (eg. Mohammeds mor) – och mamma till den yngre av de två kvinnorna – saknade majoriteten av sina tänder och hade troligtvis romskt ursprung, då hon kom från en av de byar på den syriska kusten där många romer bor, en tvåtimmars resa enkel väg som hon beskrev som lång och plågsam.
Um Mohammed var en kvinna i sextioårsåldern, även om jag egentligen hade gissat att hon krupit upp över hundrastrecket, att döma av hennes ansikte och kropp. Rösten raspig av cigarettrök och ett hårt liv och en cynism som hon mötte världen med, och inte minst sina nyanlända kunder.
Hennes kropp – trött av barnafödande och fattigdom – bestod av en till synes oformlig massa av bröst och mage och hängande armar som tycktes sjunka in och bilda en svällande enhet med resten av henne, och den nonchalant glödande cigaretten i mungipan tycktes vara hennes enda vän, då den följde henne under alla moment av hennes jobb, såväl i välkomstrummet som i den ångande bastun.

Hon talade konstant och allt som denna skrovliga röst yttrade tycktes andas ”hustle”. Hon ville verkligen blåsa oss, men hon ville gärna att jag skulle uttrycka tacksamhet över hennes överpriser och omvårdnad.
Så när hon försökte kräva 200 kronor för ett par billiga handdukar och trodde att jag villigt skulle betala så började vi tjafsa. Hon drog till med all möjlig sidoinformation, som att hon hade 12 barn, att de bodde i ett litet hus flera timmar från staden, att hon inte kunde gå i skolan och att hon inte själv handlat nya handdukar så hon kunde inte veta om priset var rimligt eller inte.
Det är en av de saker som kan irritera skiten ur mig här. När folk tror att man är en total idiot och villigt betalar hur mycket som helst för vad som helst.
Dottern, en kvinna som inte var mer än 35 och dubbelt så stor som sin mor, besatt aningen mer takt och framåtseende.
Hon hade satt 9 barn till världen, varav 6 tillåtits leva och berättade att hennes man inte arbetat de senaste sju åren på grund av att han hade ojämn hjärtrytm. Istället var det hon, hennes mor och hennes fjortonåriga dotter som gjorde resan till och från byn varje morgon och kväll för att bada, skrubba, massera vaxa och underhålla hamamets kvinnliga kunder, i ett moln av cigarettrök och ånga från de .
Hennes språk var grovt på det sätt som arbetarklassens kvinnor talar. Hon berättade intima detaljer om sig själv och sina andra kunder, hävde ur sig färgstarka kommentarer om hur hennes kunders fittor skulle skina så blankt att de alldeles säkert skulle bli slickade och beklagade sig högljudt över sin chef, en liten kort kvinna som tillbringade tiden i badet med att försöka hitta en lämplig fru åt sin krävande son.
Den yngre av kvinnorna, Umm Ali (Mor till Ali) tittade på mina ben med spelad förfäran och menade att hon aldrig sett så ovårdade ben i sitt liv och att det var tur att jag kommit till henne till slut. Här skulle det vaxas, och några andra av kvinnorna kom nyfiket fram för att se denna freakshow i verkligheten, fastän det ärligt talat inte var så farligt.
Att säga att vaxningen var som tortyr man betalat för ger kanske en bild av vad det var som ägde rum i hamamen.
Smärta, i en miljö där kvinnor går in och ut i salen med det kalla stengolvet, de dragiga fönstren och den rökiga luften var inte en av mina mest angenäma upplevelser.
Baddelen var lika galen, med blyga tonårstjejer, krävande överviktiga mammor och en unken ånga som spred samma rök in i nyöppnade porer... En hårdhänt kvinna som flådde mer än skrubbade ens hud med en smutsig skrubbhandske, och allt annat än den spaliknande upplevelse som man förväntar sig på en turkisk hamam.
Dessutom skulle betalning ske i hemlighet, så att inte mor och dotter skulle behöva ge upp hälften av sina inkomster till föreståndarinnan för badhuset, varför jag och Jorun fick genomföra en avancerad kupp och överlämning av summan ägde därför rum ett kvarter ifrån badhuset, i en av Damaskus mindre charmiga stadsdelar.
Efteråt kände vi oss förfärade, besudlade och fnissiga.
De två kvinnorna var som två karikatyrer av kvinnor man förväntat sig att möta i en saga från 1600-talet, och inte på vad som skulle vara relaxavdelningen på ett badhus. Det tog flera dagar innan känslan av ingrodd smuts försvunnit ifrån våra kroppar, men Jorun påstår att minnet av hamamen från helvetet kommer att vara för evigt.