Farfar

Farfar är den enda av mina far- och morföräldrar som är i livet och han är en man som är lätt att tycka om, men ibland påfrestande att älska.
Farfar är drygt 80 år gammal och hans lynnighet är lika omtalad som hans envishet, seghet och galenskap.

Farfar och barnbarnen

Farfar älskar sina barn och barnbarn men har historiskt varit den av sina syskon som betett sig illa, försvunnit i långa perioder när han skulle ha jobbat ihop pengar till sin fru och sin unga familj. När han sedan återvänt har pengarna varit borta och bortförklaringen fylld av hål och motsägelser.
Farfar själv vill inte kännas vid dessa sina sämsta sidor.
Trots att han började röka redan som femåring hemma i Safad, staden i norra Palestina som han fortfarande betraktar som sitt hem, så talar han om sig själv och sina levnadsvanor som om han alltid varit hälsan själv.
Trots att hans kropp och samvete levt ett liv av alldeles för mycket sprit, cigaretter, otrohet och ovanor så talar han om sina hälsokurer som vore han husläkare.
Länge droppade farfar ren honung i ögonvitan och skröt om hur god hans syn var. Detta tills han nyligen opererade ögonen för starr. En av mina morbröder – Ziad – var den som öppet vågade föreslå att det kanske kunde finnas ett samband mellan starret och denna hälsokur som så många gånger lovprisats av farfar, helt utan medicinsk grund.
Min farmor, som också är den person som jag saknar mest i mitt liv, och som jag och storebror Ala till viss del växte upp hos som barn, dog när jag var femton. Då hade farfar lämnat sitt utsvävande leverne bakom sig sedan några år tillbaka och hade dessutom – på ren pin kiv – slutat röka och börjat be.
I Sverige säger man att när fan blir gammal så blir han religiös.
Här är uttrycket om farfar mer explicit – Djävulen dör aldrig.
Det anses helt enkelt vara bortom rim och reson att en man som fått en dieselmotor från en lastbil över huvudet (en olycka från den tiden då farfar var lastbilsmekaniker) och fått skallbenet krossat på båda sidorna, opererat tarmar och magsäck efter alltför rikligt drickande, och rökt cigaretter sen innan han började första klass kunnat överleva till att bli en av de äldsta gamla farbröder i flyktinglägret.
Så varje morgon vaknar farfar vi tretiden, slår på sin tv på volymnivå superduperextrahög och går sedan ner till moskén längre upp på gatan för att be dagens första bön.
Därefter går han hem, och redan vid sjutiden börjar han slå sina första samtal på telefonen bredvid sin säng, med önskemål och order till någon av de många arma barnen som snällt lyder sin fars galna önskemål och idéer.
Farfar ser alltid fram emot torsdagskvällarna med särskild förtjusning.
Då samlas alla barn, barnbarn, svägerskor och svågrar i hans vardagsrum med ett överfyllt matbord, historier från veckan som gått, högljudda diskussioner om geopolitiska spådomar och en värme som är svårslagen.
Där sitter farfar, mitt i familjehavet, och kan låta sina misstag och synder blekna och istället låta sig översköljas av kärlek och omtanke.