Jag vet inte om ni förstår detta, ni som är hemma i Sverige, men de senaste två månaderna har solen och månen bytt plats, fiskar flyger och inget är sig riktigt likt i arabvärlden. Jag kan inte beskriva det med några mer revolutionerande bilder för att kunna överföra den känsla som präglar snart sagt varenda samtal jag för med människor här.
Jag talar naturligtvis om de enorma omvälvningar som äger rum i länder som Tunisien, Jordanien och Jemen, men framförallt i Egypten, som varit ett exceptionellt fall av brutal och totalitär lydstat med starka västerländska bundsförvanter.
Sista gången jag var i Egypten var det som en del av en tremannadelegation som skulle träffa egyptiska och jordanska studenter för att diskutera Muhammedkarikatyrerna demokratins friheter och begränsningar samt hur det var att växa upp som muslim i en icke-muslimsk majoritetskultur med de välsignelser och problem som kommer med det.
Tillsammans med Nadja Jebril och Othman Tawalbe, samt Svenska Institutets Jan Henningsson (numera senior advisor på Utrikesdepartementets Mellanösternenhet) åkte vi runt och träffade flera tusen unga egyptier på universitet, i moskéer och i mötesrum.
Jag minns en händelse på universitetet i Al Arish, när tusentals studenter kommit för att lyssna på delegationen från Sverige och där studenternas frågor tvingades genomgå en cencur där och då, i form av universitetets underrättelsetjänstpersonal. Frågorna skulle skrivas och lämnas fram på lappar och på lappen skulle studentens namn och studieinriktning samt årskull skrivas.
Efter ett tag beslutade vi att lösa upp denna högst odemokratiska mötesform, ett kaos uppstod innan vi tre svenskar plötsligt fann oss vara omringade av ett par hundra studenter var, ute på en gassande campus samtidigt som några av studenterna höll utkik efter underrättelsetjänsten så att de andra skulle kunna tala fritt.
Det är dessa studenter som nu tillsammans med miljoner andra av sina landsmän plötsligt anar att friheten kan vara nära. Det är de som för första gången i sina liv och i sina föräldrars liv upplever rusningen av att gå omkring med en skylt där man kallar Mubarak för en tjuv och undertecknar med sitt namn och sin adress. Man har förlorat rädslan, en rädsla som varit så djupt programmerad i en att frånvaron av den framstår som konstigare än rädslan i sig.
Detta tror jag är en viktig pusselbit om man vill förstå varför folket i Egypten vägrar gå hem med en kompromiss som innebär en kosmetisk förändring av ledarskapet, eller ens vägrar acceptera att deras diktator skulle få avgå med värdighet när hans s.k. ”mandatperiod” går ut i september. Att göra eftergifter skulle låna diktaturen ett uns av legitimitet, något som den inte gjort sig förtjänt av.
Det går inte att underskatta vikten av denna revolution i arabvärlden, eller den oro som känns av i varenda diktatur häromkring, inklusive här i Syrien.
Faller en faller alla, tror man här.
Snart kan det vara Syriens tur som ett i raden av diktaturer där ledarskapet stulit så ofantliga mängder pengar att det skulle kunna räcka för att fylla varenda hål i statskassan flera gånger om, och diskussionen numera handlar snarare om ”vilken diktator faller härnäst” snarare än ”kan det hända igen”.
Den känslan är otrolig att få uppleva på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar