Den här bloggen skrivs med mina vänner i minnet. Jag vill ge er ett sätt att följa min resa och även om jag inte kan lova er Blondinbella-reguljära uppdateringar så lovar jag att skriva så länge som det känns relevant och så länge som ni vill läsa.
Peppa mig om ni ser att det dröjt mer än några dagar mellan inläggen, så kommer det säkert ett nytt inlägg snart.
Lite om syftet med resan och varför jag bestämde mig för att åka till Mellanöstern ett halvår.
Min relation till regionen har varit nästan strikt ur en aktivists perspektiv.
Det här har varit en plats där jag befunnit mig på grund av en orättvisa eller för att jag ansett att jag kunnat göra nytta för någon annan. Att vara i Palestina för att en mur skall förhindras, en stadsdel räddas eller för att ett krig orsakat förödelse.
Att åka till Libanon för att jag inte ville, inte kunde se ett krig drabba folk här utan att jag var här, visade att jag brydde mig, att deras lidande betydde något.
Den här gången är det annorlunda.
Den här resan gör jag för min egen skull. För att jag vill förbättra min arabiska, för att jag vill lära känna min familj, för att jag vill utforska, fråga, inspireras av och förlika mig med den ödes flodvåg som kastade mig och min familj iland på den svenska västkusten, långt bort från inbördeskrig, ockupationer, diktaturer och ett liv under cencur.
Men också... långt bort från ett sammanhang, från en släkt, från rötter, från folk som delade samma historia och band.
Jag vill skriva och jag hoppas att ni vill läsa.
Kärlek
Hanin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar