Hemligheter mellan gränser

Vår chaffis till Beirut visade sig vara gammal smugglare.

Det är den typen av information man inte delar med sig av till främlingar.
Särskilt inte om den råkar vara sann.

Det började med att jag (av någon outgrundlig anledning) satt och hypade Joruns bilförarkunskaper, och slängde sturskt ur mig att jag kunde sätta pengar på att hon var en bättre förare än han och alla män på vägen framför oss.

Han garvade och sa att han inte trodde att det var så, eftersom han i tio år innan dess jobbat på gränsen mellan Libanon och Syrien med att smuggla varor och folk från ett land till ett annat. På frågan om vad han smugglat svarade han uppriktigt, med blicken i min: "Allt".
"Vapen"? "Droger"?
"Allt".
Tydligen har exempelvis fyrverkeripjäser varit ytterligare en åtråvärd vara i Syrien, då dessa är förbjudna där men tillåtna i Libanon.

Under kriget 2006 tjänade han mångdubbelt mer än vanligt på varje resa, eftersom så många libaneser och turister var desperata efter att komma ut ur landet.
Jag berättade om familjen jag träffat i Bekaa, där pappan vägrat att höja priserna på varorna i sin butik, trots att han kunnat tjäna det mångdubbla på dem, och han log lite generat över min historia.
Jag berättade för honom att jag varit mycket i Palestina, något som inte är tillåtet enligt de syriska myndigheterna, då jag i så fall inte skulle släppas in i landet eftersom länderna inte tillåter resenärer från det ena till det andra landet.

Under de kommande tre timmarna pratar vi så om allt.
Samtalet kretsar kring Palestina, nationalism, förhållanden, kurdernas situation i Syrien (då de till skillnad från palestinierna inte fått några syriska dokument utan lever som drivved i ett land de inte kan lämna), och om hur det är att ständigt vara på resa mellan två gränser och därför alltid längta hem.

Ett ungt kärlekspar fångade av min amatörmässiga kamera på strandpromenaden/cornichen i vintersolen

Chaffisen berättade historier om sitt liv , om hur tulltjänstemännen jagat honom över gränsen och han tycks förvånad över att han berättar dessa historier för mig, en främmande människa i hans bil. Han säger att mina ögon vittnar om att det är ok och att inget kommer skada honom. Jag tror mest att det beror på lättnaden i att få öppna sitt hjärta för någon, vem som helst som känns så främmande, men ändå talar det egna språket.

Han är inte särskilt mycket äldre än vi, och han har pigga, glada ögon, brun hy och trots att hans språk är kryddat med religiösa uttryck och ord så påstår han sig vara icke-religiös:
"Det jag tror på är ett glas whisky framför mig, en syrisk tusenliressedel i handen och det mjuka könets hud under mina fingrar" säger han ärligt.

Jag frågar om han är gift och han svarar först att han är gift med sju stycken (ett skämt) men berättar sedan ärligt om sitt äktenskap. Det påtvingades honom av hans mor för 12 år sedan och han säger att han ännu inte vant sig vid att leva olycklig. Han vigdes med en kvinna som inte älskar honom och som han inte älskar men som givit honom tre barn, varav den yngsta är tre månader gammal.
Han berättar också om sitt livs kärlek, en saudisk tjej han tillbringade tio år av sitt liv med i all hemlighet, samtidigt som hon var gift och hade barn med en annan man.
Hjärtat värkte under samtalet och jag fick svårt att lyssna. Det är något med smärtan här, den smärta som är så osynlig att man knappt märker av den om man inte vet vad man letar efter. Sorgen i människor över förhållanden de tvingats in i på grund av konventioner, på grund av att någon ansett att det vore bra för en, på grund av att inga andra alternativ återstått.
Resten av vägen kantades av snödrivor, regn som piskade mot fönsterrutorna, folk vid sidan av vägen som försökte lifta sig till skjuts och ett samtal som tog slut alldeles för fort.
När vi så kom över bergskrönet, och Medelhavet kunde skönjas nere vid Beiruts kust så drabbades jag av samma varma känsla som alltid i Libanon.
Smärta och skönhet sida vid sida, så tätt ihopslingrade att de blir en och samma känsla.

Beiruts solnedgång