Familjen Shakrah, del 1

Jag landade vid midnatt natten till söndag.

Alldeles för mycket saker i packningen, alldeles för många planer i huvudet för min tid här. Språkstudier, förvaltningsrätt, körkortsplaner, farfarshäng, resor, aktivism, utforskande. Men också planer för vänner jag vill ha besök av, saker jag vill uppnå, platser jag vill göra till mina, sår jag vill läka.

Faster och två farbröder mötte mig på flygplatsen och plötsligt insåg jag att den lilla tjej de väntat sig att möta inte längre fanns kvar. Varken i deras ögon eller i mina. Jag fyller trettio i år och jag känner mig dubbelt så gammal, men för dem var det ändå en överraskning att se mig så vuxen.

Min faster kunde inte sluta förvånas över att jag inte såg ut som hon väntat sig. Att jag var mognare, sötare, lugnare och mindre som det syskonbarn hon väntat sig att möta.

På morgonen… Jag gick in och satte mig hos farfar, med den lustiga stickade mössan, tv:n med ljudvolym superduper-hög, och alla hans spontana besökare till det rum han gjort till sitt krypin, på samma våning som lägenheten där hela familjen tidigare delade tre rum, och som jag nu bor i.

De första trevande mötena kliade i mig.

Artiga, på ett för mig outhärdligt sätt. Kusiner som hälsar fint, artiga frågor som ställs till en nästintill främling. De förvånas över den spontanitet med vilken min resa bestämts och genomförts och jag kan inte ge några bättre svar än sanningen.

Att jag är här för att läsa arabiska, göra förvaltningsrätten på distans och umgås med dem, att jag planerar att vara här i sex månader och att jag inte avbrutit mina juridikstudier, utan bara valt att göra saker på ett lite annorlunda sätt.

Jag har ju verkligen varit en främling, så det är inte konstigt att jag upplevs som det, men det är svårt att stå ut med, även om det bara är i några dagar, tills den första blygseln släppt och jag får vara mig själv. De också.

I huset där min farfar bor, och alla hans 8 barn är födda bor mina två farbröder kvar med sina familjer. En farbror, Rudwan, bor högst upp med sina två barn, Yazan och Elisar, och mamma Maha.
Jag tänkte berätta om dem i ett senare inlägg.

Först vill jag skriva om min farbror Ayman.
Ayman är och har alltid varit min favorit. Han har ett lugn som jag älskar och en nyfikenhet inför världen, en familj som är helt bedårande, och hans fru Maisaa är precis den typen av arabisk kvinna som påminner mig om de vackraste aktivister jag känner från Palestina. Stolt, kompetent, kärleksfull, tankfull och handlingskraftig. Hon talar till mig och till barnen med samma ömhet som hon betraktar sin omgivning med.Tillsammans är de ett fantastiskt team, hela familjen.
Farbror är elektroingenjör, och jobbar hårt med det. Han driver ett eget företag, men det har varit svårt för honom som egenföretagare att få betalt för gjorda jobb, eftersom folk väntar med betalning, vägrar betala räkningar, eller helt enkelt inte har pengar att betala med.
Så farbror och hans familj har knappt mat i kylen, allt sparas på, allt dras ner på och ändå så låter de inte barnen eller någon annan känna något annat än givmildhet och trygghet.

Varje måltid förbereds i det lilla smala köket bakom barnens sovrum. Maisaa och jag står och småpratar och jag fylls av beundran.
Vi har tillbringat mycket tid tillsammans, hon och jag, och kan prata om allt. Både om djupt personliga saker, men också om världens tillstånd, om vad hon tror kommer ske i Syrien och arabländerna den närmaste tiden.

Eftersom jag inte riktigt vet hur mycket jag bör eller kan skriva om folks personliga åsikter (syrien är fortfarande en diktatur, och internet är ingen säker plats att prata politik på) så vill jag gärna försöka anonymisera saker som kan vara farliga att skriva om.

Men hon berättade hur upprörd hon blev av självmordsbombningarna i Palestina och Irak. Att hon inte kunde se något rättfärdigande i att tvinga människor in i döden på det sättet oavsett den nöd man tycker sig vara i. Att oskyldiga aldrig får drabbas, oavsett. Det känns viktigt att skriva om, för jag vet att det är en diskussion som ofta förlamar debatten om mellanöstern. Att araber skulle vara så blodtörstiga att de inte förtjänar sin frihet. Att alla araber tycker och tänker samma sak, att de inte förstår värdet av sitt eget liv eller andras.
För mig representerar Maisaa majoriteten av befolkningen. De om några vet värdet av frihet, eftersom de aldrig haft den.


Ayman och Maisaa har tre barn men bara en dotter, minstingen.
Hala är en liten gullplutt. Hon är tio år gammal, och så vansinnigt uppmärksam, lillgammal och frågvis att jag smäller av.Hon har långt ljust hår som tävlar med hennes stora gröna ögon om uppmärksamheten som folk riktar mot henne, men allt det bleknar i jämförelse med hennes skärpa och intelligens. Pappas och mammas lilla älskling och yngsta barnet så hon är den enda som kan få fullständiga utbrott över saker som för andra kan verka obetydliga (som när hon insisterar på att hon vill ha ett syskon, helst en lillasyster, eller när hon får ett hissy-fit över att jag plastar in hennes skolhäfte på ett uppenbart felaktigt sätt, men artigt riktar sin vrede mot rätt håll, det vill säga mot mamma och pappa) men hon tyr sig ändå till mig som till en storasyrra. Jag verkar vara hennes present den här veckan.

Vi går ut på små utflykter i flyktinglägret och när hon går med stadiga steg gatan fram, med sin hand i min och himlar med ögonen åt grabbkommentarer som slängs åt mitt håll och garvar, så kan jag inte hålla mig för skratt. Så fruktansvärt lillgammal, och så barnslig på samma gång.

Hala har två äldre bröder.

Ahmad som är arton år är äldst och håller på att plugga för sina slutprov i juni, och som är sådär tonårsobstinat som bara ivriga oförstådda tonåringar kan vara. Ingen förstår honom, hans frisyr, hans musiksmak (ofta helt fruktansvärd, med tydliga techno-influenser) och hans nyfikenhet inför allt som är annorlunda, europeiskt, svenskt, vuxet och sofistikerat. När jag säger saker som jag vill göra, som är uppenbart olämpliga i hans ögon så nyper jag honom i armen. T.ex. när han försöker att på sitt halvt pedagogiska halvt nedlåtande sätt förklara det vansinniga i min idé om att jag vill hitta en boxningsklubb i lägret att träna på. Han gör det med orden ”tjejer boxas inte”. Jag svarar att det ju inte kommer vara sant så länge till eftersom jag kommer boxas. Han tittar på mig och skakar på huvudet och jag kan inte låta bli att förundras över hur den nonkonformistiska artonåringen plötsligt blev så konform.Han ägnar 45 minuter åt att fixa sitt tjocka bruna hår, och när jag frågar hur han fått såret i läppen, så svarar han retligt att en tjej bitit honom i den. Jag garvar och säger nåt om att vi i sanning måste vara släkt, och då fnissar han blygt igen.

Ahmad förväntas plugga större delen av dagen, men tycks vara uppslukad av dagdrömmar och planer och han blir superpepp när jag säger att vi ska dra iväg på en utflykt om några dagar, tills jag säger att hans syskon kan följa med. Då suckar han och säger att han inte vill följa med. Skitroligt.Vi har iallafall bestämt att vi ska åka på en trip till libanon när han är färdig med slutproven eftersom han aldrig i sitt artonåriga liv varit utanför Syriens gränser, trots all den överskottsenergi han har i sig.
Jag sitter en våning under honom och ler när taket skakar till, eftersom jag vet att det är Ahmad på övervåningen som gör gymnastiska hopp över värmeelementet istället för att plugga fysik, Till mammas och pappas stora irritation.

Sen har vi Karim. Tretton år gammal och kan omöjligen röra sig utanför huset utan att trasa sönder en skjorta från sin skoluniform, eller komma hem med hjärnskakning eller behålla ett par skor längre än en månad. Han är en sån spjuver, men med en värme och en intelligens som förbluffar mig.
Han bad mig visa honom bilder och filmer från mina resor till Palestina och han uppslukades av bilderna och berättelserna därifrån. Han frågar mig om Muren, om folk på bilderna, han identifierar sig med grabbarna från flyktinglägren som jag rest med till deras ursprungsbyar inne i det som just nu är Israel, och vi väver en värld som är vår, en värld där Palestina utgör ramen, och resor och platser som han vill besöka, mest för att se djuren.
Karim är helt besatt av djurriket. Mest gillar han ormar, kräldjur, fiskar och sånt som skrämmer hans lillsyrra. Det senaste tillskottet till familjen är 5 vattenkrabbor som huserar i en plastbalja vid dörren. De små gynnarna har hittat ett sätt att ta sig uppför kanten på baljan, och flera gånger om dagen får Karim därför springa omkring i lägenheten med en stor ficklampa för att återbörda rymlingen till baljan.
Vi har researchat vad vattenkrabbor äter och efter en av mina och Halas utflykter i lägret kom vi hem med krabbfoder till familjens skyddslingar, till Karims stora förtjusning.
Han kan sitta i timmar och surfa på nätet på min lilla Ipod, och bara titta på bilder från olika djursidor, prata om djuren, och om deras levnadsmiljö.
När jag föreslår att vi ska åka till djurparken berättar han att sist de hade med sig en västerlänning (ajnabiyye, vilket är vad jag benämns som) till djurparken så slutade det med att hon storbölade, eftersom det är ett så deprimerande ställe. Haha.

När farfar besökte oss i Sverige i somras så tog jag honom till Skansen och när han sedan kom hem så visade han bilderna för barnbarnen. Karim verkar ha lagt berättelserna om djuren på minnet, mer än detaljerna om själva utflykten i övrigt.

Det här är en första del om familjen som jag håller på att upptäcka.

Det kommer mer snart, vilket känns helt otroligt.



/H

Att leta efter sitt sammanhang

Den här bloggen skrivs med mina vänner i minnet. Jag vill ge er ett sätt att följa min resa och även om jag inte kan lova er Blondinbella-reguljära uppdateringar så lovar jag att skriva så länge som det känns relevant och så länge som ni vill läsa.
Peppa mig om ni ser att det dröjt mer än några dagar mellan inläggen, så kommer det säkert ett nytt inlägg snart.

Lite om syftet med resan och varför jag bestämde mig för att åka till Mellanöstern ett halvår.

Min relation till regionen har varit nästan strikt ur en aktivists perspektiv.
Det här har varit en plats där jag befunnit mig på grund av en orättvisa eller för att jag ansett att jag kunnat göra nytta för någon annan. Att vara i Palestina för att en mur skall förhindras, en stadsdel räddas eller för att ett krig orsakat förödelse.
Att åka till Libanon för att jag inte ville, inte kunde se ett krig drabba folk här utan att jag var här, visade att jag brydde mig, att deras lidande betydde något.
Den här gången är det annorlunda.
Den här resan gör jag för min egen skull. För att jag vill förbättra min arabiska, för att jag vill lära känna min familj, för att jag vill utforska, fråga, inspireras av och förlika mig med den ödes flodvåg som kastade mig och min familj iland på den svenska västkusten, långt bort från inbördeskrig, ockupationer, diktaturer och ett liv under cencur.
Men också... långt bort från ett sammanhang, från en släkt, från rötter, från folk som delade samma historia och band.

Jag vill skriva och jag hoppas att ni vill läsa.

Kärlek
Hanin